Återfall av pelargonsjuka….

....är tydligen värre än när man insjuknar första gången....för hur ska man annars tolka följande?:
efter en tuff vår så tar man det där tuffa beslutet: jo det är nog lika bra att sälja iväg hela högen, de är så jobbiga, man har lagt en hel mörk vinter på dem och trots allt så står de ju bara där och skräpar….nu är man ju så trött på dem…., de tar ju en massa tid, energi och kraft vilket man inte har nog av osv….. Sagt och gjort, visst svider det i själ och hjärta men man tröstar sig med att det kommer att bli en lättnad när de har åkt...man får ju tid med så mycket annat då.

Så kommer maj och de pellisar man inte har haft hjärta att göra sig av med börjar skicka upp små gröna blad lite här och där precis som att de vill visa sin nya växtkraft genom att pressa fram en knopp här och där. Och visst vill man se just den knoppen, ”för det var ju så länge sedan man såg Betty Kyte blomma, eller Jim Haughton”. ”Visst var det Bold Debonair som blommade så otroligt förra sommaren och de blommarna vill man ju se igen”.

Nu kan ju det låta ganska så ofarligt men vänta bara. Så åker man till Ica och handlar som vanligt och vad får man plötsligt se där man står och väntar vid kassorna, choklad och godis? Nej nåt som drar mycket mer….en växtavdelningen som de placerat bredvid allt godis. Där står ett rosa fluffhav av Mårbacka Prinsessa, Vanlig Mårbacka och ett par sorter till som bara ropar efter omtanke och löften att blomma som de aldrig gjort förut om jag lovar att bära hem dem. Att kalla det som därefter händer för impulsköp är bara förnamnet. Vips så är matvarorna ihopknuffade i en hörna i varuvagnen och så fylls tomrummet ut med 6-7 vackra- nej rent ut sagt ljuvliga pelargon som redan är mitt uppe i sin bästa blomning. Återfallet har slagit till med full kraft vilket gör att man knappt minns hur man betalade i kassan men så packar man ner dem ömt i stora papperskassar. Matvarorna slänger man ner lite hipp som happ.

Så när man väl är hemma och får packa upp dessa skönheter och placera dem i sitt köksfönster så njuter jag. Jag går där och vänder och vrider på krukorna, synar blommorna från alla håll och kanter. Grunnar kanske lite över sortnamnet. Letar efter nåt brunt blad att plocka bort och känner då plötsligt den där varma känslan i magen som man får när man njuter av pysslet med pelargoner. Och i samma stund som jag känner det så förstår jag att pelargoner kan jag ju bara inte sluta med. Hur kunde jag tror något så dumt? Och därmed så börjar allt det roliga igen. In på PS-forum och leta sticklingar. Ut och kika i pelargonrummet och se hur det går med alla blomsterknoppar och kikar efter om jag kan knipsa några toppsticklingar. Jodå, det finns gott om skott som skjutit fart. Tankarna börjar snurra, har jag jord hemma, perlit, krukor, brickor…..och när jag är mitt uppe i allt detta så kommer min käre make och ser ut som ett stort frågetecken och säger med häpen röst: ” men skulle inte du sluta med pelargoner?” Då svara jag raskt: ”nej det hade jag aldrig tänk, jag skulle bara dra ner lite på antalet” och då får jag ett snabbt leende från honom och så säger han, klok som han är:” ja det gör du rätt i” och så går han sin väg för han vet redan att det är för sent för att bota mig.

//Carina